Jag tycker det är lite märkligt. Kanske för att jag inte förstår riktigt hur det hänger ihop, det här med ekonomin.

Man talar om krasch på börserna, så total är nedgången och så stora är minussiffrorna. Men vad är det som gör det? Det handlar väl om jag inte förstått fel om att köpa och sälja - och nedgången beror väl på att man inte lägren kan sälja till det pris man köpte för?

Är det då så att vår hela värld styrs av mäklare på börsen? Det är en total makt ekonomin har över vår värld, när ingen kan vända skeendet. Länder och stater kan bara se på vad som händer.

Kan man inte tänka sig att vänta lite när det går ner? För är det inte så att orsaken till att det dyker är att man plockar ut sina pengar ur riskerna på börsen? Då är trenden igång, och spär på fortsatta uttag. Och girighetens nervositet tar makten.

Men jag är ju inte så insatt i detta… Hur som helst så verkar det vara väldigt oklart vem som styr. Men visst kan det vara bra att be. Det är ju inte säkert att det leder till återhämtning av börskursen, men kanske till annan återhämtning.

Läs även andra bloggares åsikter om börsen, börskrasch, ekonomi, lågkonjunktur, makt, mäklare, girighet

Från Österberg på Dagen:

Säkerligen finns rädslan för att en av Svenska kyrkans viktigaste kontaktpunkter med svenskarna ska tappa i betydelse i ett läge där medlemsantalet redan minskar.

Det här är väl rätt vanligt sätt att se det. Svenska kyrkan är glad att man får träffa folk i viktiga skeden i livet. Kontaktytorna talar man mycket om. Visst är de viktiga, men ska inte överskattas. Det ska ju finnas en gudstjänstfirande församling som lockar till deltagande och tro på Jesus. Vigslar gör ingen församling, om det inte är i huvudgudstjänsten på söndagen vill säga… Men att en församling genom sitt sätt att be, lovsjunga och tro inspirerar till äktenskap är väl en framtidsvision? Tack för kontaktytorna…

När äktenskapet ingås i kyrkan, inför Gud och församling, blir det annorlunda än om det är en bevittnad signatur. Det som händer i en vigselgudstjänst är inte en inramnning, det är en aktiv händelse i löftenas ingående.

Bibelordet och bönerna ger en annan grund för det som händer. Löftena sägs kanske med samma ord som i ett annat sammanhang, men Guds helige Ande är ju med eftersom det är en gudstjänst. Att ha gett varandra löften i den helige Andes närvaro tror jag är en annan sak än att ha gjort det utan. I den tjänsten jag står i så tror jag att det är en fundamental skillnad. Det handlar om att förvänta sig Guds välsignelse i äktenskapet och att veta att den som förlåter all världens synd är aktiv del också i detta äktenskaps förlåtelse. Den Gud som är Skapare av himmel och jord deltar också i detta äktenskaps livgivande gemenskap. Och Ordet om hur kärleken ska vara i äktenskapet som finns i Efesierbervet 5 är ju närmast sakramental: “Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den…” Det blir ett fattigt samhälle med vigslar utan gudstjänst, men det kanske ger kyrkan en större vittnande möjlighet i det att det faktiskt är skillnad. Det rymmer ju “en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan.” (Ef 5:32)

Detta tror jag såklart att kyrkan behöver veta och ta på allvar. Det kan förväntas en hel del inte minst i uppföljning av vigslar. Men om vi i kyrkan ser vad äktenskapet är, så är det nog. Då har vi vigselgudstjänster när brudparet varit i på skattemyndigheten eller vad det nu blir. Och kanske är detta en väldigt bra väg att gå med att låta myndighetsutövningen vara statens. Då blir kyrkan fri att följa Ordet.

Dagen, SvD, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, vigsel, vigselrätt

Ja, något är det. Jag hörde filosofiska rummet nu i kväll när jag målade taket. Det jag hörde var att om vi bara använde oss av den kunskap filosoferna kan tillföra vårt samhälle så skulle det se väldigt annorlunda ut. Bättre. Jag fick intrycket att de hade ett utifrån-perspektiv på vår tid och det som händer som skulle kunna hjälpa oss andra att uttrycka oss rätt, förstå varandra och skapa en bättre värld. Om vi bara lyssnade på dem.

Det var till och med så att en av filosoferna ifrågasatte att en präst kunde vara forskare på universitet. Dubbel lojalitet och dold agenda. Man kan inte tjäna både Gud och universitetet. Är inte det lite svagt historiskt underbyggt? Har inte teologin och universiteten rätt mycket gemensam historia?

Och så läser jag Dagen när jag kommer hem. Man undrar ju. Vad ska universitetslärarna säga? Hoppsan, vi har nog inte lyssnat på filosoferna…

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, universitet, forskare, präst

Vart ska Svenska kyrkan ta vägen, och i vilken form. Det där med att ekonomin har en större bas än vad verksamheten speglar har jag skrivit om förut. Jag tror till skillnad från t ex Camilla Grepe att det är sant det här med fastigheterna. Kyrkan har byggt upp dem i en annan tid, men vad ska vi göra nu? Det är inte bara pengar det kostar att ha dem kvar, det är också mycket engagemang och möda som går till att fundera på putsen på kyrktornet. Jag tror det låser kraften i församlingslivet att det finns så mycket materiellt ägande att sköta.

Så att “Folkhemskyrkan snart är historia” är bra, men svårt. Den välvilja som finns hos ungefär en fjärdedel av människor här är ett viktigt uttryck, och att den kan få syfta fram till en missionerande kyrka är bara att längta efter. Börja med att anpassa ekonomin till en tredjedel (eller vad det nu kan bli) av vad den är nu, och så tror jag egentligen att det går att vara ganska drastisk både i sitt ägande och i hur organisationen ser ut.

Visst har församlingar anställt människor för olika uppgiftet i kanske alltför stor takt de senaste decennierna. Men det är i den delen av ekonomin som man nu har sin chans att göra gott bruk av kompetenser, åtminstone är det vad jag ser i min närhet.

Vi har nog gärna kyrkan kvar - det är svårt att sälja en etta med kokvrå (säger Carl Axel) av det formatet, och den fungerar väldigt bra till gudstjänst. De andra husen har mer att bevisa tycker jag, även om det händer mycket bra där också. Men det gäller nog att hitta kärnan i det här. Lokalt framför allt, i den gudstjänstfirande församlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, ekonomi, medlemmar, mission, gudstjänst, lovsång

Det lutar väl för Svenska kyrkan åt att släppa vigselrätten. Politikerna trixar med ordet, kyrkan trixar med Ordet.

Vad benämningen än blir, så kan inte Svenska kyrkans präster egentligen fortsätta vara juridiska vigselförrättare på statligt uppdrag. Det är relationen det handlar om - oavsett beteckning relationen ges i politiskt beslut.

Om kyrkan håller fast vid vigselrätten så menar jag att man trixar med Ordet. De texter man använder i provordningen om t ex Rut och om David har inte med detta att göra.

Samvetsklausul har Svenska kyrkan tidigare prövat, och det kommer inte hålla den här gången heller. Den väg kyrkan tar i detta måste vara en i Ordet väl grundad väg. Den finns inte däråt vi just nu går i denna fråga.

Se Dagen och SvD och Brännpunkt, och t ex Polaritet

Uppdatering: Dagen skriver vidare, och det verkar allt tydligare att det civilrättsliga måste få ta sin väg. Men kyrkan bör inte följa. Det är tydligt att det kommer till en punkt där tro och sekulärt samhälle inte har gemensam syn. Kyrkan har det inte så att makten utgår från folket, utan just från Gud. Men det finns också en rad i Ordet om respekten för överheten… Därför går det inte att behålla vigselrätten.

Läs även andra bloggares åsikter om Vigselrätt, Svenska kyrkan, äktenskap, könsneutrala äktenskap

Ja, det blir bara bättre och bättre. Någon vänsterhänd upplever sig kränkt, rentav nedvärderad, för att bestickplaceringen tydligt utgår från högerhäntas verklighet. Dessutom svarar folkvettsexpert Magdalena Ribbing med att resonemanget låter dumt… Ingen förståelse alls. Vilken fundamentalist:

något “neutralt” sätt att placera besticken finns inte. Vad skulle det vara - allting i en hög mitt på tallriken? Besticken ligger som de gör därför att det är logiskt och vedertaget och tydbart för alla.

Det kan givetvis vara ett stort problem med hur besticken ligger. Jag har lite besvärligt också - det måste vara rätt i besticklådan för att det ska bli rätt på bordet. Annars får jag tänka en stund på hur det ska vara. Så det är klart att jag längtar efter “ett neutralt sätt att placera besticken”. Eller? För om jag nu har svårt med det där som verkar höra till folkvett enligt expertens titel, då är jag nog lite kränkt och mindre värd…

Men, jag vet vilka knappar man kan knäppa eller inte på kavajen eller kaftanen. Det tror jag jag kommer ihåg. Eller hur var det nu?

Läs även andra bloggares åsikter om Vett och etikett, folkvett, bestick, fundamentalist, kränkt, människovärde

Jaktlunds marginalanteckningar skriver om hur lätt det är att använda annat språk i bloggvärlden och på nätet än irl (”in real life” som jag uppfattat är en beteckning på världen utanför eller vid sidan av nätet). Man möter inte den man talar med - den man skriver till och om kan reduceras till tecken på skärmen. Språket blir komunikation utan relation, och då blir det inte kommunikation alls. Tonläget förtar budskapet.

Anonymiteten är faran tänker jag. Den som skriver vid sitt namn och sin “irl-identitet” står för det som sägs. Det är trevligare tycker jag med identitet även på nätet. Inlägg och kommentarer får sin rätta tyngd då.

Visst finns det lägen där anonymiteten gör publiceringen möjlig. Men den som är i det läget behåller nog sin identitet och sin tydlighet som person ändå, och därmed även språket och relationen som möjliggör kommunikation. Med min begränsade bloggerfarenhet vill jag minnas att t ex Hosanna är ett exempel på detta.

Barn som bloggar bör väl också behålla sin identitet lite för sig själva - här finns en del att tänka kring… Men en vuxen människa kan väl i de allra flesta lägen i vår del av världen stå för sitt ord med sin identitet?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, identitet, anonymitet, irl

Bild från Albert Bonniers förlag

Det var en skön bok. Så behaglig att läsa till sin utformning. Det är viktigt med typsnitt och radavstånd, och inte minst var på sidan texten ligger.

Jag kom att tänka på Vem älskar Yngve Frej. Lite grann samma ärende. Landsbygdens läge i tiden. Det där lugna och trygga som egentligen blir så bekvämt insnöat, eller inregnat. Stig Claessons fornminnen där på Bråten tog ju mötet med Stockholm på liknande sätt som västgötabönderna i olika konstellationer här gör. Man ser sig stå i kontinuitet med kulturens och Sveriges vagga, och bär stolt och modigt arvet vidare. Landet är beroende av oss men förstår det inte, uppskattar det inte. Något måste göras.

Redaktionen på Varas Värn styr skeendet genom att rapportera i och genom den gamla härads- och boindelningen. Och alla läser ju VV… “Göteborg är en del av Sävedals härad. Det ingår i och för sig i Västergötland, men det tillhör Västergötlands utland och har ungefär samma status som Mo härad och Dalsland. Utlanden har en gemensam sida i tidningen, där Göteborg får samsas med Mölndal och Askim och Sävedalden och Vättle.” Och hela historien når ett givet klimax…

Och jag kommer att tänka på Markbladet…

Läs även andra bloggares åsikter om Den larmande hopens dal, Erik Andersson, Västergötland, Markbladet

Svenska kyrkan lever ju med ett rikt arv. Ett av arven är många medlemmar. Därför är ändå den undersökning som gjorts för TV8-programmet Schyman intressant. Det är föga förvånande siffror som framställs: 50 % skulle inte gått med i kyrkan genom aktivt eget val. 28 % skulle gjort det, vilket är värt att notera.

I dessa budgettider borde detta vara av särskilt intresse i Svenska kyrkan. Det är lite som att man rör sig med en fyra gånger så stor ekonomi som man har täckning för…

Men egentligen är det inte pengarna det handlar om. Bara det att det blir skevt i synen på sig själv och medlemmarnas bild av kyrkan när man kan köpa sig så mycket verksamhet. Det korresponderar dåligt mellan ekonomi och engagemnag.

Givetvis utmanar detta i grunden till evangelisation och mission, främst här i de egna sammanhangen. Tydlighet och kärleksfullhet i trons liv i Jesus Kristus, och hopp om evigt arv mitt i vår hopplösa värld är vägen för kyrkan. Schyman verkar ha fått med sig en del toppar i kyrkan på att det handlar om ämbetsfrågan. Det gör det såklart inte. Kolla t ex Prästerik om detta, och för all del Dag Sandahls kompletterande historieskrivning i hans blogg bland mina länkar till höger.

Dessvärre blir allt detta förödande för kyrkan, trons folk framstår som en särart i negativ bemärkelse. Se t ex Camilla Grepe. Särarten och lockelsen ska ligga i vissheten och tryggheten i tron på Herren Jesus, för hans skull ska vi nog kunna framstå som en särart - i positiv bemärkelse.

Dagen: Varannan svensk ofrivillig medlem i Svenska kyrkan

Läs även andra bloggares åsikter om Budget, Jesus Kristus, Schyman, Tv8, Media, Svenska kyrkan