Gemenskap i tron
Jag tänker på hur församlingen egentligen ska kunna fungera. Det är ju så mycket som bara ÄR på något sätt. I alla fall i den kyrka jag känner.
Jag längtar efter trons gemenskap. Det kommer aningar av den ibland när vi möts till gudstjänst eller i något annat sammanhang, men det är just bara en aning. Jag tror att Guds Ande vill få forma något mycket tydligare i den tiden som kommer. Mindre gemenskaper som delar tron och gudstjänsten. Förtroendefulla sammanhang där Jesus är vardag. Det är så långt som det är nu, från att trosvisst sjunga en härlig psalm i sin kyrka, till att tala om tron och leva i trons utflöde i vardagen.
Det behövs gemenskaper. Små, nära och enkla. Bekräftelsen på tanken stod en av de gamle i en av föramlingarna för i söndags, när jag hade berört detta i predikan. Vid handslaget på vägen ut: ” Det är bra det där med tro i en liten grupp, det skulle vara så. Enkelt.”
Och han är en av dem som tar detta på allvar. Jag skulle vilja möta det på något sätt. Det är inspirerande att se den rörelse som kan skönjas av kommuniteter, av troendes enkla gemenskaper på olika sätt. Hörde t ex David Åhlén i Människor och tro på p1 härom dagen om sin husförsamling Bagiskommuniteten.
Ja, här tänker jag just nu, och tar lite hjälp av bl a Jonas Melin och Håkan Sunnliden.
Se t ex också Dagen i vintras: Om konferens i Örebro, På ledarbloggen
Tidigare inlägg här på bloggen: Tro och liv
Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, församling, tro, kommunitet, gemenskap
Cellkyrkonätverk? Eller bönegrupper? Samtalsgrupper? Att träffas, komma varandra nära, stötta varandra i vardag och dela glädje och sorg… Vad är hinder?
Jag har varit med i lite olika hemgrupper/bönegrupper, och det har varit mycket hälsosamt, oftast. Vi har samtalat om vardagen, läst Bibeln och bett ihop, festat ihop.. sörjt med varandra och för varandra. Man behöver finna en plats där man kan visa varandra förtroende. Man behöver att någon frågar en hur det är…
Någon gång har någon blivit hälsosamt vred…
Det har också hänt att det inte funkat t ex p g a idealisering av en person eller någon idé om hur alla borde vara goda och dela ens egen teologi till 100%, svartsjukedraman o s v. Men som prästen predikade bland oss i söndags: ”man behöver kanske inte bli så nedslagen bara för att det går fel ibland?, det är ju de villkoren vi lever med, här”
Lyssnade på människor och tro- han David är ju värsta hippien, riktigt vänstervriden, kollektivboende, gemensamt ägande, avstånd från framgångsteologier och materialism, en riktigt anti-kapitalistisk kristen rörelse= I like! och va sällsamt och vackert han sjunger, fina texter. Najs. synd att han är homofob- men han verkar vara lyhörd och eftertänksam, han kan nog samtalas till och läsa sig till att förstå vad kärlek betyder i sin största betydelse
. underbart inslag, ger hopp om ”nya” kristna rörelser i Sverige.
”synd att han är homofob”
Ja, det är där – på denna enda punkt; okunskapens och den bristen på lust till förståelse och empati för varje medmänniska – faller allt det i övrigt vackra talet om gemenskap. Några måste ovillkorligen vara uteslutna.
Antag att en kristen gemenskap kan vara öppen även för den som har en inkluderande syn på den homosexuella människan! En gemenskap där den homosexuelle får vara med totalt – och inte bara i omgivningens väntan på att vederbörande ska förvandlas i enlighet med den a priori-förväntan man har på hur Gudsriket ska fungera på jorden.
Och om han/hon inte förvandlas: Raus!
Men han David och hans vänner kan i alla fall ge en känga i a**let på vågen av läskiga framgångsteologer som parkerar sina Mercedesar utanför kyrkan, och sen står och gapar och hetsar mot folkgrupper eller sexuella minoriteter eller fria kvinnor eller något annat som de tycker man ska hetsa mot, och sen lever som rikemän och säger utan att blinka att Gud har givit dem allt de har för att de är SYNNERLIGEN bra människor, och de som inget har får väl skylla sig själva.
David Åhlén står helt klart med en fot i den praktiska verkligheten, i den verkligheten, där människor inte är handböcker för hur man ska leva, utan bara gör sitt bästa och ibland misslyckas. Och hans tal om enkelheten som dygd, gör mig så glad i tider där så många tror att de inte kan vara lyckliga om de inte har skor av ett visst märke och följer aftonblaskornas modebloggar slaviskt, eller drömmer om lyckan paketerad i en tuff bil… Åhlen har vuxit upp med föräldrar som arbetade med drogmissbrukare, och han talar till och med om att ändra ”ägandet” i gruppen. Marx vore stolt över honom, skulle man kunna säga (förutom på Gudspunkten då)
ja- homofob. Synd. Därför skulle jag förstås aldrig sälla mig till hans kollektiv, det var så typiskt, i intervjun så byggdes han upp till en otroligt fin människa i så många delar, men så PADANG så föll han som en pannkaka där… tänk om de där frikyrkomänniskorna någon gång kunde överraska! Det vore så underbart! Men de är lika förutsägbara som regn på midsommar.
”i intervjun så byggdes han upp till en otroligt fin människa i så många delar, men så PADANG så föll han som en pannkaka där”
Precis! Det är där trovärdigheten pyser ur, och hela luftkyrkan faller ihop som en sufflé.
inte säkert att det blir en pyst sufflé: Åhlen är saklig och resonlig och har klara idéer- inte som fårskocken som bara följer den ene ”karismatiske” ledaren efter den andre … han är intelligent och verkar tänka efter. Om han kan starta något, kommunitetsliv, kristet liv som vänder sig emot det materialistiska samhället, framgångsteologerna, den ”falska”, exkluderande kristenheten, föraktet för de ”misslyckade” osv (sinnesbild: pälstanterna i fina kvarterets kyrka som fnös och grimaserade åt alkoholisten som satt och grät i kyrkbänken, det var rädda att han skulle smutsa ner dem- en bild som etsat sig fast i mitt huvud, fy) – så kommer även han att träffa folk utanför sin egen lilla Jesusfolk-klick, och så kommer han att kunna prata med dem och kanske öppna sina ögon. Får vi hoppas. Tror han är på väg någonstans, till något gott, något kärleksfullt, men det är inte klart bara, han ska bara inse att kärleken inte exkluderar.
Är detta äkta gemenskap, och inte bara ännu en av dessa kristna poser, kommer homofientligheten att försvinna.
På frukten känner man trädet, så att säga.
Låt oss hoppas, Gregorius, det kan gå åt rätt håll, låt oss inte misströsta, man vet aldrig. Gud gör under.