Församlingstankar III – nu är det gudstjänst
Nu tänker jag vidare, inspiererad och uppmuntrad av förra inläggets kommentarer och diskussion.
Gudstjänsten är nyckeln till församlingens liv. Dopet, ordet och måltiden. Vi tänker så lätt genast verksamhet och uppgifter etc. Det är så mycket som ska göras, och så få som gör etc. Men om hela församlingen längtar efter gudstjänsten, efter att tillbe och ära Gud och efter att få del av Guds välsignelse i ordet och sakramenten, då händer något annat.
Man är med för att man vill det. Man tar på sig och får uppgifter för att man brinner för det. Lika lätt att börja med något som att sluta.
Här är också platsen där Guds Ande kan få utrymme att forma Kristi kropp på jorden. Och jag tror att så mycket skulle lösa sig mycket lättare och naturligare i en kontinuerlig och varaktig gudstjänstgemenskap. Visst behövs här uppgifter som vision, ledning och uppföljning, men jag tänker att det blir lättare och naturligare till i ett veckoligt möte.
Alltså – min tanke är att det är bra och lätt och mycket vunnet att hela församlingen möts till gudstjänst på söndag. Alltid. Anden vill få fylla en hel kropp med liv… Nu är det snart pingst!
Jag vill dansa balett varje gudstjänst…men kan inte…sen vet jag inte vad församlingen tycker?? *fniss*
Mvh Anonyma
Jag har dansat lite vadsomhelst i gudstjänsterna. En del tycker det är bra att göra det längst bak (så de slipper se en). Påsknatten försökte några glada musiker få mig att dansa i koret – men modet svek mig.
En bra början är väl att tala med musikerna om det, Anonyma?
Ja jo det aär sant. Men det var mest en dröm, något jag nog inte vågar hänge mig åt förrän i himmelen
Kan ju inte dansa, men vill ofta det till Guds ära. Skulle vara lite dans och rörelse blank kyrkbänkarna…då skulle jag må 
Mvh Anonym eller eg Ellie
Det är väl underbart! Dansa på… Men jag förstår väl det. För genast märker man att det inte är så. Just det. Vad tycker…
Men det handlar ju om att kommat tillsammans inför Herren i ett uttryck av tro. Det är ju visserligen snyggt att prästen lyfter händerna i lovsången – men varför bara prästen? Är det en skön effektivisering? Nej, det är ett onödigt ställföreträdande att ha det så. Det blir för stillsamt i bänkarna. Till slut tappar man kontakten. Vaddå stå upp? Vaddå lyfta händer? Varför? Prästgrejer…
Nej, kom tillbaka till liturgin – det som folket gör. Dansa och sjung!
Vet inte om jag håller med om det där handlyftandet, verkar vara en flirt med frikyrkorna- har varit på massor med frikyrkomöten där prästen inte har något att säga, inte har någon teologisk skolning och mest står och gaggar (Åke Green, anyone? Hade han läst en bok i hela sitt liv? en intellektuell nivå som en tioåring, och han leder en församling, pleeeaaase…) och så står publiken (ja, publiken, det är ett happening snarare än ett möte för troende för eftertanke och gudsord) och lyfter händer och gapar Jesus Jesus Jesus och Halleluja. Jag går inte till en gudstjänst för att få mig ett aerobicpass och höra en präst svamla innehållslöst om Jesus Jesus Jesus (ja, ni ser väl att det ser illa ut redan i skrift att bara babbla Hans Namn utan eftertanke), och stå och se salig ut (mest för att grannen i bänken ska se), utan för att få en stund i veckan till att gå in i tron, hitta min plats i den, lyssna på Ordet, tänka efter, applicera på mitt liv, gå igenom hur jag kan leva just så. osv.
så: ett mellanting. Gärna dans och sång och ryckningar i armar och händer, men låt Svenska Kyrkan hålla sig borta från det tomma frikyrkospektaklet. En show.
(men jag älskar musiklivet i kyrkan, självklart ska det finnas plats för dans och sång, all världens bästa musik har alltid skapats för kyrkan, och vad vore jul utan Bach? Påsk utan Händel? såklart ska man kunna dansa, innan ni skriver att jag är en tråkmåns. Man rycks ju med. Men inte det där gapandet, uj, det skulle jag aldrig stå ut med. Min personliga upplevelse. obs. )
För mig har det varit meningsfullt med gemensam gudstjänstplanering i en grupp där vilka som vill får vara med (och prästen är ansvarig ihop med musikern, by the way). Då vet jag när jag kommer till gudstjänsten på söndagen att åtminstone det är några stycken som varit med och utformat gudstjänsten så som de ville ha den – även om jag inte alltid direkt får min smak tillgodosedd. Alltså att några aktivt valt hur vi skall utforma gudstjänsten. Men det behövs fingertoppskänsla och pastoralt ansvar också, för i det invanda kan man vila de gånger livet skälver för en, och då blir det jobbigt om gudstjänsten är ett experiment – det får den inte bli. Tycker jag. Det är ju församlingens gemensamma gudstjänst.
Fast det är tråkigt om inte ENS de som medverkar i gudstjänsten tycker att det vi gör där är meningsfullt.
Jag tror det är natruligt att på något sätt ge uttryck och reagera inför Gud i gudstjänsten. Bön, tystnad, dans, stillhet, stå upp, sitta ned… Att uttrycka sig sant inför Gud är väl vars och ens längtan.
Det där som teresa skriver om lyfta händer i kombination med innehållslös predikan, det är ju något annat. Och det är inte så jag känner frikyrkovännerna. Det jag talar om är inte en motsättning mellan uttryck i tron och innehåll i förkunnelsen. Men det handlar om en kongruens mellan tro och uttryck, ett innehåll i rörelsen, något genuint. Det är det jag talar om.
T ex de lyfta händerna har ju en biblisk förebild och teologi, t ex utifrån Tim: ”Jag vill att männen på varje ort skall be med renade, lyfta händer, utan vrede och utan förbehåll.” (Och för att förekomma – vi lever i en tid där både ”söner och döttrar skall profetera”. (Joel 2:28))
Reaktion efter samlingen, alltså det som i handling bär tron vidare – det kommer också. Trons uttryck i gudstjänsten är en startpunkt på den fortsatta liturgin.
Och jag kan bara hålla med Emma om det där med delaktighet för att det ska bli en gudstjänst för församlingen. Jag tror att det är en nyckel.
Markus: ”Det jag talar om är inte en motsättning mellan uttryck i tron och innehåll i förkunnelsen. Men det handlar om en kongruens mellan tro och uttryck, ett innehåll i rörelsen, något genuint. Det är det jag talar om.”
Jo, jag håller med dig, precis så borde det vara. Om det var just sådär så vore gudstjänsten en njutning för hjärta, hjärna och kropp och musiköra och dansben och alltihopa, idag går jag mest för spis för de första två, på söndagen, och så för musiken på specialtillfällen.
Men, sorry, alltså, frikyrkoskrikandet och spektaklet i de flesta frikyrkors antingen 1. innehållslösa Jesusbabbel av någon anti-intellektuell, självutnämnd pastor 2. reaktionära (svenska frikyrkor är nästan uteslutande högervridna/extrema, som din kompis Ulf, kvinno/homo/jämställdshetsförtryckande), predikan, är inte är att skapa ”kongruens mellan tro och uttryck”, det är att skapa formbara lakejer som inte tänker själva, men som kan lockas att gapa och skrika och och lyfta händer utan eftertanke… det finns en utbredd kultur i dessa grupper om att man inte ska tänka själv, inte förkovra sig, inte själva tolka Ordet, man ska bara hänga på, gapa o skrika på beställning… Den där medryckandets kraft är enorm, musiken är en enorm kraft, men den ska handskas med varsamhet.
Anyways, så känner jag frikyrkorna (det och den kolossalt gräsliga smaken, detta flirtande med allt amerikansk: country, dålig gospel, sjunget på taskig Sw-amerikansk engelska, vurmandet för mellanvästerns kristna redneck-kultur…. men det är ju en annan historia… Att man kan ryckas med av sån skit är för mig en gåta, när hela kristenhetens historia är full av de mest utsökta kompositioner… så står de i frikyrkorna och säger ”oh yeah, comon, sing for Jeeeeez’z” och annat larv- på engelska- och sjunger dålig amerikansk frikyrkepop till synthesizer… aoch). Kan du inte skriva ett skojigt inlägg om detta?
ok, nu var det inte frikyrkorna det handlae om, utan gudstjänsten.
Jag är lite allergisk mot fysiska uttryck därför att jag känner mig påtvingad dom. Ungefär som när alla ska klappa händer och jag faktiskt inte behärskar denna konst utan känner mig jätteutanför. Att tvingas stå med lyfta händer och gunga och känna sig salig, utan att kunna relatera till det känns också så fel.
Ja, t o m fridshälsningen kan kännas svår… om man kommit för att få vara ifred med Gud… eller som den gången jag besökte en ”levande” församling där alla kände alla utom mig – och INGEN hälsade på mig, jag blev fullkomligt ignorerad när jag började vända mig om i bänken…
Det är inte självklart att man känner sig bekväm i alla saker som alla ska göra.
De bästa gudstjänsterna jag minns är de som vi hade i en distriktskyrka där jag arbetade ett kort tag. Varje vecka samlades vi med prästerna och gick igenom kommande söndags texter. Vi ställde frågor, vände och vred och samtalade. Det samtalet följde alltid med in i predikan… och predikan blev svar på frågor som ställts.
Är lovprisning arrangerad teater?
Skit i alltsammans om vi skall spela teater!
Jag hoppas att vi kan älska varanda också om vi ramlar in i en missionskyrka..! Eller om nån pingstvän ramlar in i vår egen församling – det är väl inte ett problem..?
Jag blir mycket upprörd över när man tittar snett på andras uttryck för deras tro och längtan efter Fadern, Jesus och den Helige Ande – Gud alltså.. Men om man sitter långt fram i kyrkbänken så slipper man kanske se några lyfta händer..?
Jag har inte alls den negativa upplevelsen av frikyrkorna.
Också guldglittrande rökelsekarsviftande patriarker som viftar med ett slags corporale över nattvardskärlen under trosbekännelsen och korstecknar sig i tretal då och då kan förmedla genuin tro till mig, tror jag.
Varför inte äkta och uppriktigt?
”Jag blir mycket upprörd över när man tittar snett på andras uttryck för deras tro och längtan efter Fadern, Jesus och den Helige Ande – Gud alltså.. Men om man sitter långt fram i kyrkbänken så slipper man kanske se några lyfta händer..?”
- det handlar väl inte om att titta snett, utan om att man väljer den församling som bäst ger uttryck för ens tolkning av Ordet, och också för de uttrycksformer som man själv/den församlingen har. Jag skulle aldrig stå ut med en gapande pastor som inte har ett intellektuellt förhållande till Ordet, utan bara rabblar en massa strunt och skriker på Jesus stup i kvarten. Då kan man ju lika gärna spela in på band eller rabbla till radband och så behöver ingen längre sätta sig in i skrifterna, kanske gå teologutbildning och och försöka konkretisera, analysera, förmedla, fundera, appplicera… men inte skulle väl någon titta på snett på en pingstvän som kommer in i kyrkan. Det är väl ett sundhetstecken antar jag (jag tala om extremiteterna i mitt tidigare inlägg, de sekter som föraktar all kunskap, förkovrande, som vill att man ska vara en passiv fårskock i händerna på karismatiska pastorer, inte ifrågasätta, aldrig undra något- Knutby anyone? Livets Ord, anyone? osv…
Klart jag träffat pingstvänner som inte bara lyfter händer och inte tänker själva.. (men en gång skänkte jag ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg, framröstad till 1900-talets bästa svenska roman av någon dagstidning, en alldeles underbar bok, i gåva till en pingstfanatiker som fyllde femtio. Hon sade att i hennes hus kom inte icke-kristen litteratur in, och jag fick gå hem med presenten… öhh… dumskallarnas sammansvärjning, hennes gäng, men ok, ignorans och hjärntvätt kan man kanske inte bekämpa så lätt… hon lyfter händerna högst av alla och skriker och gapar mest av alla, inte något annat har hon faktiskt i skallen än korvstoppningsinmatade bibelverser, som att prata med en Jesusrobot som står på ”play” hela tiden. ujuj. det var nog inte Hans mening, den gången han gav människan den fantastiska förmågan att tänka och kritiskt ta till sig information, de sköna konsterna, hitta på berättelser, vår underbara fantasi. anyways.
Så ja, frikyrkorna är verkligen inte mina favoriter. Men tillbaka till gudstjänsten: är det verkligen någon som har blivit hindrad när han/hon spontant har lyft händerna i kyrkan? verkligen? det är ju jättetråkigt, vart tog spontaniteten i gudstjänsten vägen?
Det vore fint att veta: om det inte är förakt för sin medkristna syster eller bror, att lägga sig själv som måttstock för hur andra skall lovprisa Gud och bestämma vad de skall spela för musik med sin egen smak som norm – vad är det då?
Missar jag någon viktig detalj?
Jag har f ö lidit mig igenom en hel del vansinnigt tråkiga gudstjänster i Svenska kyrkan. Man härdas i längden, men är det meningen?
”Jag har f ö lidit mig igenom en hel del vansinnigt tråkiga gudstjänster i Svenska kyrkan. Man härdas i längden, men är det meningen?”
Kommer man någonsin runt frågan om smak i det här sammanhanget? Det som för den ene är en ljuvlig estetisk upplevelse är för den andre direkt anstötligt. Häromveckan samtalde jag med en kristen man som kallade sig ”orgelallergiker” och har slutat gå i kyrkan för att han inte står ut med ljudet av orgeln.
Kan man tänka sig en församling där både en hovsam personlig liturgi av högkyrkligt snitt och en ”frikyrkligt” frisläppt dito med lyfta händer och böneviskande i samma gudstjänt? Kravet ställs väl i så fall på alla medverkande: Står jag ut med min medmänniska i kyrkbänken?
Ett kort svar bara till Gregorius ang. huruvida det finns församlingsgemenskaper som kombinerar rik liturgi och ”frikyrkligt” handlyftande och lovsjungande:
Massor! Det finns massor av sådana församlingar. I Sverige och utomlands.
En av mina mest positiva aha-uppleverlser var när jag besökte mässan i S:t Ansgar i Uppsala. Liturgin var omfattande och rik, prästerna stod uppradade i koret. Korstekningarna var många. Helt plötsligt lufsar det fram en kille i flanellskjorta och börjar leda församlingen i modern pop-lovsång. Det kan aldrig gå vägen tänkte jag, men hade helt fel. Alla var med på det och många stod med lyfta händer, andra låg på knä, alla prisade Herren. Helt fantasktiskt!
Emma: är det någon du känner eller någon här på sajten som ”lägger sig själv som måttstock för hur andra skall lovprisa Gud”? Uj, vad tråkigt i så fall.
intressant med definitionen ”lovprisa”- är det något man ska ha hjärtat och hjärnan med på? Hjärnan också, alltså, ett medvetande om vad det är man gör och lovprisar… man kan ju ryckas med och bli alldeles euforisk och börja gråta och vråla av en rockkonsert också, det har vi ju sett sedan Elvis Presleys dagar- är det att ”lovprisa”, eller krävs det att man tänker också? Eller räcker det att en karismatisk pastor pekar med hela handen och säger att nu baskemej så är det lovsång, och halleluja och därmed basta?!
min personliga åsikt om detta handlar om olika aspekter: Ordet och förhållandet till det. I de frikyrkor jag har erfarenhet av står folk och gapar och gungar och lyfter händer men får väldigt lite Gudsord- går bort.
2. smak. ja, det där flirtandet med amerikansk redneck-kultur gör mig alldeles matt. Men det finns naturligtvis en politisk, underton som jag vänder mig mot som har sin uttryckfrom i detta anammande av amerikansk tokhögers musik-och församlingsliv… Ett vurmande för allt amerikanskt, även dess mest högervridna politik. När svenska kristna står och gapar o talar i tungor över vapenviftande, korstågssugna, dödsstrafförespåkande republikaner som är extrema till och med i sitt eget parti- jag, då drar jag öronen åt mig. Uttrycket som används är amerikansk musik- och kyrkokultur. därför värjer jag mig instinktivt jnär folk börjar prata om tältläger med countryhattar och Jesus i en enda salig blandning. Och dålig smak- ja, tycker jag, när det finns en hel flerhundraårig musikskatt att välja o vraka ur, på svenska och andra språk, i den klassiska musiken osv.
Men visst- man lovprisar som man vill. Men den dagen prästen dyker upp och säger O’boy, comon, yeah, nu ska vi ha rodeo och tältläger i stället för att samlas i kyrkan nästa söndag, och så ska jag prata på fånig ”så amerikansk-jag-bara-kan-engelska” och så ska vi ha en synth och amerikanska songs, och sen kan vi gapa o skrika lite och driva ut lite andar”- den dagen byter jag kyrka. As simple as that. Yeah. Jeeeez’z.
Teresa, du gör mig alldeles matt…*suck*
Hur skulle jag våga vara spontan i gudstjänsten, med den stränga domaren Teresa brevid? Om du bestämmer att jag kan lyfta händerna, ok. Kanske tom ”ropa till” ett amen eller haleluja när jag behöver? Men om vi är 25 pers som gör det samtidigt, blir det läskigt då? Nääää!!!! Inte läskigare än lika många tysta, neddragna mungipor i sv kykans bänlrader. Ge dig nu!!!! Please….
Tror jag fattar vad du vill undvika, hjärntvätt, hysteri mm. Inget trevligt alls med sån skit…men du kan inte döma och veta vad som rör sig i en människas inre!
Mvh Elie….med Sv. kyrkan som kyrka.
Oj, vad jag stavade galet…kyrkans bänkrader ska det va!! Kanske finns fler stavfel?
Elie: jag pratade om extremiterna, inte om det du som du talar om. det säger jag också i flera av mina inlägg (Knutby anyone? Livets Ord, anyone? skrev jag i ett av dem)
Alla väljer just den församling och de uttryck som passar en bäst, konstigare är det väl inte? Jag kommer aldrig att hänga på Knutbysöndagar, och en metodist går inte till katolska kyrkan, vad är konstigt med det? Ingen är domare, man är helt fri att gå precis dit man vill.
Elie: ”Men om vi är 25 pers som gör det samtidigt, blir det läskigt då?”
- Nej, inte per definition, återigen, det handlar om VARFÖR ni gör det. Är det för att ni på ett intellektuellt plan vill lovsjunga och prisa, (och inte bara som när man rycks med i musiken, och kan vråla på en Justin Timberlake-konsert- musik och massmöten är en medryckande kraft i sig- och masspsykos ligger farligt nära, och det vet de där karismatiska pastorerna att utnyttja), eller är det för att det krävs av er församling/ledare?
Gör inte diskussionen dummare än vad den är, det handlar om starka krafter, att lovsjunga och prisa är något som kommer från djupet, och det är det folk som vet att utnyttja. Lyft du dina händer, och dina vänner också, det har jag absolut inget emot- som jag också skrivit i några inlägg. Angående min smak vad gäller musik, så är det just detta: smak. Står inte ut med kristen country, ojojoj vad tråkig, musikaliskt ointressant, urusla texter, zzzz. Min smak. Men OCKSÅ att jag vänder mig mot detta flirtande med fula religiösa krafter på andra sidan Atlanten, och det visar sig i dessa uttryckssätt.
Det är visst helt okej att kritisera katolicismen hur högt man vill som svensk kristen av något slag, men om man skulle kritisera de USA-inspirerade frikyrkorörelserna, vars kvinnosyn och syn på krig och straff och blod och rätt och solidaritet och rättvisa ofta skulle få självaste påven att blekna, ja då är men visst ”en sträng domare” eller ”sätter sig över andra kristna”… suck.
Teresa.
Klart att allt kan utnyttjas, men du verkar tro att det ALLTID är så, eller? Det är det jag menar med att du inte kan döma det. Kanske missförstår jag dig?
Det är väl läskigt om alla sitter som döda också i bänken. Ja det behöver inte ALLTID vara dött i en stillasittande person…missförstå inte!) Frågan är varför de (vi ) sitter så?! För att prästen/kyrkorådet kräver det???
Varför vi gör det…lyfter händer mm? Den Helige Ande kan mana till lovsång i hjärta och från tungan och jag vet inte varför…det funkar så med Gud. Det står omtalat här och var i Bibeln, om lovsång och jubelrop. Men jag skiljer absolut på adrenalinkickar och Ande!!! Det sa för övrigt Ekman i en predikan jag hörde i somras.( Har ju fattat att du inte gillar den mannen…) Försvarar inte ALLT Ekman gör precis liksom att jag inte försvarar allt en präst i Sv kyrkan gör och säger….Och vet du? Jag tror han menade det han sa. Ja nu drog jag in honom också
Klart jag inte gillar kvinnoförtryckande och hemska typer. Jag skulle aldrig ta del av det. Är rätt kritisk av mig och brukar ifrågasätta vad ”auktoriteter” säger.
Mvh Elie
Ja, vi har våra uttryck, både i tron och i kommentarer.
@teresa
vilken värld lever du i? Jag vet inte. Måla inte konstiga bilder i onödan. Det är gott med Händels ”Dagen är nära”, sjustämmigt eller nå´t i en skör ”Det är en ros utsprungen”, Lina Sandells ”Är det sant att Jesus är min broder”, och bibelvisor från 80-talet, och någon sång från Hillsong i Australien, eller något annat sådant. Allt.
Det går en rörelse genom kristenhet från det som ofta kallas trosrörelse genom frikyrkorna och Svenska kyrkan, till ortodoxa och katoliker, där man känner igen trons centrum i Fader, Son och helig Ande. Man kan acceptera olika uttryck, därför att det inte är diskussion utan gudstjänst.
@Gregorius Rex
Javisst, en sådan församling tänker jag mig. Hoppas teresa sitter i bänken också (eller står eller vad som helst) Och att ni andra dansar, och allt vad som nu tänkts här. Det blir kul!
”Man kan acceptera olika uttryck, därför att det inte är diskussion utan gudstjänst.”
Fast i samma rörelse ingår väl vissa uteslutande drag, inte sant? Liturgiskt fritt kanske, men är det lika teologiskt öppet? Får biskop electus av Stockholm vara med och dansa…?
Får hon det är det kul på riktigt!
@Gregorius Rex
Det där är ju något som Emma fört på tal här förut. Och som jag är så dålig på att svara på. Var är platsen och utrymmet i församlingarna. T ex för de homosexuella. Får Eva vara med och dansa?
Ja, det måste hon, eller hur? Gudstjänsten ska ju inte utesluta, då är det galet, men den ska leda till Kristus och evigheten. Alltså är vi alla satta under Guds påverkan i vår dans. Men det ligger ju samtidigt en öppning för att Gud säger något om vårt liv och vår dans. Något som på ett sätt manar mig till förändring. Det är det som är syndernas förlåtelse och öppningen för ett förändrat liv. Därför är alla med i dansen. Biskopar förändras och jag med.
Och samtidigt plats för olika uppfattningar i frågor. Eller? ”OK, vi tycker olika – men let’s dance!”
Eller gäller bara: ”Let’s dance for a while, till we see if you change”?
Det är helt avgörande för kyrkans trovärdighet i världen, anser jag. Det är – oavsett vad som sägs i diverse olika kyrkliga led – inte en solklar fråga.
Nej, det är inte alls enkelt. Man kan inte sitta med den bedömningen. Själva miljön måste vara öppen för alla.
Men vi har en Gud som ägnar sig åt sin församling. Och jag tror det är ett konkret handlande han gör här. Alltså kommer han tala till mig om det jag är bunden i, och till var och en i övrigt också om det som ska befrias. Är det kanske inför Gud vi alla ska förändras? Ja det är det väl. Och då är det i relation till hans Ord. Det är formandet efter Guds vilja uppenbarad i Ordet, i Jesus Kristus. Formas att likna honom. Att längta efter det.
Inte för att se och avgöra om vi kan godkänna. Det är ju en sekt va?
Låter som att det kan finnas förutsättningar för både dans och kul i din församling.
Leva och låta leva. Annars får det vara.
Markus: ”Teresa: vilken värld lever du i? Jag vet inte. Måla inte konstiga bilder i onödan. Det är gott med Händels “Dagen är nära”, sjustämmigt eller nå´t i en skör “Det är en ros utsprungen”, Lina Sandells “Är det sant att Jesus är min broder”, och bibelvisor från 80-talet, och någon sång från Hillsong i Australien, eller något annat sådant. Allt.”
- ja, det låter ju jättetrevligt. Har någon här sagt något annat?
Jag? Jag har sagt, i ett uttalande om SMAK att jag tycker att frikyrkornas anammande av amerikansk redneckkultur är tråkig. Får jag inte tycka det? Jag står i kyrkbänken när andan faller på, och dansar också, sjunger allra helst, högt och med glädje. Men det är inte för att det står en karismatisk pastor och gapar, utan för att jag inspireras av Ordet, musiken, känslan.
Om Livets Ord. Jag tycker att det är obehagligt att en präst i svenska kyrkan- Markus- har kontakter med denna sekt. Han menar nog precis vad han säger, Ulf Ekman. Det är just det som är problemet. Låt inte hans sekt även ha inflytande på uttrycksfromerna i Svenska Kyrkans gudstjänster. Huva.