Död och Liv

Jag fick syn på en god ledare i Smålandsposten via en maillista jag följer, och det startade tanken lite för mig på något jag läste tidigare i veckan på tt-nyheter och sedan lite fördjupat på Dagen. Det är svårt det här med döden i vårt samhälle.

Det är en främmande företeelse. Hur ska vi göra? Ibland märker man dock hur en äldre tids trygghet finns i en del sammanhang, det kanske är en av de goda förutsättningar man lever med på landet.

Ledaren i Smålansposten talar i alla fall om detta med att ha rutnier för det som alltid återkommer. I vår tid är mycket av vetskapen om detta borta, undanflyttad kanske för att den upplevs som hörande till en annan tid. Därav önskan att få askan strödd i naturen.

När jag berättar om varför man begravs på det sättet man gör kring våra kyrkor, att det handlar om ett uttryck för att vi väntar på Jesu återkomst, väntar på evigheten – så är den vetskapen förlorad. Man ser kyrkogården som en sorgeplats och en hemsk plats. Många har bara varit i kyrkan på begravning. Man gör vad man kan i vår tid för att förhålla sig till döden och de symboler man kopplar dit. Se bara på guldbaggegalans idioti, Åke Bonnier skriver väl och bemöter deras påfund. Kan de inte göra bättre galor?

Så jag tänker att det är väldigt hoppfullt och vittnande om evighetshoppet att ha kyrkogården, korset, riktningen åt öster och den uppståndne Kristus som kommer som den uppstigande solen. Det är generationer som vittnar för vår tid om trygghet i liv och död. Kyrkan väntar på evighetens gryning, att då få askan strödd i den skapelse som förgår – det är lite hopplöst…

Läs även andra bloggares åsikter om evigt liv, guldbaggegalan, begravning, tro, hopp