En otydlig kyrka, och en nyandlinghet som svarar gentemot ett ganska diffust andligt sökande. Och diffust frågat, diffust svarat. Idag handlar det om alternativa behandlingsformer. Här är det nog både nyandligt och inte. Gränsdaragningen är viktig, men svår. Det handlar om att ha en bas för det man gör, stå stadigt i sin tro och kunna möta olika företeelser. Jag tror att det kan finnas delar i den rent fysiska behandlingen som gör gott. Skapelsen har ju mer rikedom är vi känner till - av Skaparens nåd.
Men det är lätt hänt att hamna galet. Jag minns en liten kurs i röst- och talvård för snart 10 år sedan som anordnades som en del i prästutbildningen. Mycket var bra och lärorikt, men det hela höll på att sluta i någon slags tillbedjan till ljuset eller vad det nu var - “sträck dig mot ljuset och ta in det i ditt liv” eller något sådant. Hur som helst så blev hela kursupplägget satt i nytt ljus och vi såg hur det hade varit ett mål för kursledaren hela vägen med positivt tänkande och flera karaktärisktiska newage-bitar. Tror att vi fick lämna in utvärdering på det…
Ytterst handlar det om medlemmar för svenska kyrkan. Omsorgen om ekonomin är stor, ibland tror jag större än omsorgen om själens salighet. Det berör något jag skrev alldeles nyligen. Eva Hamberg säger något liknande i Dagenartikeln:
Men jag tycker att det är vår skyldighet som kristna att tydliggöra vad just kristen tro innebär. I Sverige behövs mission, eller evangelisation om vi kallar det så, okunnigheten är stor.Hon tycker att Svenska kyrkan verkar oerhört upptagen med att behålla så många medlemmar som möjligt, och att “värna varumärket”.
Undervisningen behöver vi, och praktiken av undervisningen både i det vi känner igen och på sätt och vis vet hur vi ska göra.
Alltså både det helt vanliga mellanmänsliga, beröringen, uppmärksamheten, närvaron. Det där som svenska kyrkan är rätt bra på att prata om. Viktigt i relation till nyandligheten är bara att låta det bli känt att min förmåga till närvaro kommer av Jesus Kristus. Det är i honom jag är förlåten och försonad och upprättad till liv här och nu. Kärleksfullt liv, vittnande i handling.
Men också det som är mer tydligt kopplat till Guds Rike - tecknen på hans helande närvaro. Det är en fråga om undervisning i förväntan och tro, att komma in i längtan efter Gud, en längtan som knyter an till Guds längtan och öppnar vägen för den Helige Ande i våra liv. Jesu liv i våra församlingars liv, i våra liv. Varför skulle Jesu tecken varit konkreta då till tro och efterföljelse, men inte på samma sätt nu?
Jag måste nämna sommarens oasmöte i Borås i sammanhanget. Undervisning och praktik, alltså Guds Ord och bön om helande. Så som det bör vara i varje kristen församling. Inspiration och uppmuntran för oss.
Det diffusa som man kan uppfatta som fritt blir en inbundenhet i det egna svaret. En tydlig kyrka som svarar kärleksfullt och tydligt utifrån Guds Ord på vår tids sökande ger ett tilltal från levande Gud.
Läs även andra bloggares åsikter om nyandlighet, svenska kyrkan, oas-rörelsen, Jesus
