Uppdrag granskning och en mängd tidningar, t ex svd och Dagen, tar upp detta med värdig hantering av avlidna. Ett flertal bloggar, t ex Niclas Berggren mfl. ger uttryck för bristande förståelse för problemet.
Döden är på avstånd i vårt samhälle idag. Bloggar som den ovan ger uttryck för ett försök bortrationalisering av död som en del av livet.
Jag tror att det kanske är ett uttryck i detta att kalla kyrkogården för begravingsplats. Kyrkogård är egentligen kyrkogård - mer än begravningsplats. Begravningsplats är en slutstation. Kyrkogård är en vila i väntan, en uppståndelseplats.
Det är som det stod och kanske fortfarande står vid en del kyrkogårdar “de dödas vilorum, en Guds åker”. Jag tror att det ligger något i den förståelsen av gravplatsen som en hoppets plats i väntan på uppståndelsens dag. Begravningarna i svenska kyrkan innehåller de otroligt hoppfulla orden när mull läggs på kistan - av jord är du kommen, jord ska du åter bli, Jesus Kristus vår frälsare ska uppväcka dig på den yttersta dagen.
Tron på Jesus har en helhet som utgör grund för en värdighet i synen på döden. Döden är en del av livet, vi väntar det eviga. Kyrkogården som hoppets och väntans plats är väl värt uppmärksamma.
Då blir värdigheten och vården av den platsen satt i rätt sammanhang. Och med bra kyrkogårdsarbetare blir det inte alls gropigt - det är väl bara att lägga på mer med tiden och så nytt gräs?
Jo. Men det måste man ju ändå. För min del tycker jag att det känns värre när de anhöriga kommer efter ett par månader och ser att kistan gett vika under jordmassorna och att ingen hunnit fylla på och så nytt.
I värsta fall kan det se ut som om något stått och hoppat ovanpå den döde.
Bra kyrkvaktmästare hinner se till sådant.