Begravningsplats - kyrkogård

Uppdrag granskning och en mängd tidningar, t ex svd och Dagen, tar upp detta med värdig hantering av avlidna. Ett flertal bloggar, t ex Niclas Berggren mfl. ger uttryck för bristande förståelse för problemet.

Döden är på avstånd i vårt samhälle idag. Bloggar som den ovan ger uttryck för ett försök bortrationalisering av död som en del av livet.

Jag tror att det kanske är ett uttryck i detta att kalla kyrkogården för begravingsplats. Kyrkogård är egentligen kyrkogård - mer än begravningsplats. Begravningsplats är en slutstation. Kyrkogård är en vila i väntan, en uppståndelseplats.

Det är som det stod och kanske fortfarande stÃ¥r vid en del kyrkogÃ¥rdar “de dödas vilorum, en Guds Ã¥ker”. Jag tror att det ligger nÃ¥got i den förstÃ¥elsen av gravplatsen som en hoppets plats i väntan pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens dag. Begravningarna i svenska kyrkan innehÃ¥ller de otroligt hoppfulla orden när mull läggs pÃ¥ kistan - av jord är du kommen, jord ska du Ã¥ter bli, Jesus Kristus vÃ¥r frälsare ska uppväcka dig pÃ¥ den yttersta dagen.

Tron på Jesus har en helhet som utgör grund för en värdighet i synen på döden. Döden är en del av livet, vi väntar det eviga. Kyrkogården som hoppets och väntans plats är väl värt uppmärksamma.
Då blir värdigheten och vården av den platsen satt i rätt sammanhang. Och med bra kyrkogårdsarbetare blir det inte alls gropigt - det är väl bara att lägga på mer med tiden och så nytt gräs?