Vad Jesus gör

Jag skrev en text för vÃ¥rt kommande församlingsblad Himmel och Jord idag. Vi har en informatör är tydlig med stopptid för manus, men jag fick en liten tid av nÃ¥d…

En tanke kom för mig om pÃ¥skdagens gudstjänst där pÃ¥skropet “Kristus är uppstÃ¥nden - Ja, han är sannerligen uppstÃ¥nden!” ekade ut över byn frÃ¥n kyrkbacken. I Ã¥r dessutom med tillägget “Vem är uppstÃ¥nden? - Jesus!” som spontant inlägg frÃ¥n vÃ¥r arena-vane komminister uppe i kyrktornet. Varför känns det som pÃ¥skropet sÃ¥ snart tonar ut? Borde det inte tona in mer i församlingens liv?

Läste på dagen.se om just detta. Underbart! Det ska vara så enkelt och personligt. Det är bara för avigt när det blir instängt till en privatsak med tron. Lev och berätta och ta på enkelt allvar det som händer. Allt är gott som Gud ger.

Tänk en församling som lever i och berättar om det personliga mötet med Jesus i livet. Vad har han gjort och vad gör han? Och framför allt kom det uppmuntrande för mig att vi ju faktiskt alla var med i det som hände där och då för tvåtusen år sedan? Om vi nu inte har så lätt att tro på under idag, vacklar i vår förväntan där, så kan vi ju börja i genuin glädje över det som hände då. Det är ju att leva i och med kyrkans samlade erfarenhet som en personlig erfarenhet. Och när vi vänjer oss vid tanken på vad Jesus gör, så släpper vi väl in den tron lättare nu i vår vardag?

Fast mest av allt längtar jag efter en frälsningsglädje. Han har ju gjort det för oss!!! Det är ju sÃ¥ att det bara jublar när jag tänker pÃ¥ det — evigt liv, tack Gud!