Jag har lagt bloggen på egen adress – fortsätt gärna följa med där.
http://markus.wallgren.be
Välkommen dit i fortsättningen!
Jag tänker på hur församlingen egentligen ska kunna fungera. Det är ju så mycket som bara ÄR på något sätt. I alla fall i den kyrka jag känner.
Jag längtar efter trons gemenskap. Det kommer aningar av den ibland när vi möts till gudstjänst eller i något annat sammanhang, men det är just bara en aning. Jag tror att Guds Ande vill få forma något mycket tydligare i den tiden som kommer. Mindre gemenskaper som delar tron och gudstjänsten. Förtroendefulla sammanhang där Jesus är vardag. Det är så långt som det är nu, från att trosvisst sjunga en härlig psalm i sin kyrka, till att tala om tron och leva i trons utflöde i vardagen.
Det behövs gemenskaper. Små, nära och enkla. Bekräftelsen på tanken stod en av de gamle i en av föramlingarna för i söndags, när jag hade berört detta i predikan. Vid handslaget på vägen ut: ” Det är bra det där med tro i en liten grupp, det skulle vara så. Enkelt.”
Och han är en av dem som tar detta på allvar. Jag skulle vilja möta det på något sätt. Det är inspirerande att se den rörelse som kan skönjas av kommuniteter, av troendes enkla gemenskaper på olika sätt. Hörde t ex David Åhlén i Människor och tro på p1 härom dagen om sin husförsamling Bagiskommuniteten.
Ja, här tänker jag just nu, och tar lite hjälp av bl a Jonas Melin och Håkan Sunnliden.
Se t ex också Dagen i vintras: Om konferens i Örebro, På ledarbloggen
Tidigare inlägg här på bloggen: Tro och liv
Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, församling, tro, kommunitet, gemenskap
Sitter alltså i domkyrkan och har lyssnat till ett föredrag om vänstiftet Östra stiftet i Södra afrika. Mycket bra. Ubuntu på riktigt t.ex. Nu sjunger vi lovsång på afrikanska…
Dessförinnan har nominering och röstning till domkapitel ägt rum. Just det kan man egentligen tänka mycet kring. Domkapitlet är ju en viktig funktion, och borde engagera. Det är visserligen många här och många tycker det är kul att träffa kollegor. Men två nominerade valet till ordinarie ledamot.
Skulle kunna vara tecken på enhet och enighet, men är nog tecken på något annat här. Vad? Vet inte just nu, men kanske okunskap, trötthet, uppgivenhet, rädsla? Jag vet inte.
Valet till ersättare blev lite mer dynamiskt. Återstår att se utgången av det. ”Nu är det teologi det handlar om” hörde jag det viskas i bänken bakom…
Men jag undrar. Det är något under ytan här. Vet inte vad riktigt.
Vi får i alla fall höra om tron på andra håll i världen. Och det behöver vi.
Men vad var det nu jag skulle fundra på? Jo det var ju utifrån detta.
Nu är det budgettid och man måste tänka igenom förutsättningarna. Vore det inte ett intressant experiment att församlingar, särskilt i Svenska kyrkan, satte en budget utifrån den inkomst som kommer av det genomsnittliga antalet gudstjänstdeltagare? Alltså utifrån gudstjänstfirande församlingskärnans storlek ungefär. Hur blir det då?
Läs även andra bloggares åsikter om budget, församling, svenska kyrkan, medlem, gudstjänst
Nu tänker jag vidare, inspiererad och uppmuntrad av förra inläggets kommentarer och diskussion.
Gudstjänsten är nyckeln till församlingens liv. Dopet, ordet och måltiden. Vi tänker så lätt genast verksamhet och uppgifter etc. Det är så mycket som ska göras, och så få som gör etc. Men om hela församlingen längtar efter gudstjänsten, efter att tillbe och ära Gud och efter att få del av Guds välsignelse i ordet och sakramenten, då händer något annat.
Man är med för att man vill det. Man tar på sig och får uppgifter för att man brinner för det. Lika lätt att börja med något som att sluta.
Här är också platsen där Guds Ande kan få utrymme att forma Kristi kropp på jorden. Och jag tror att så mycket skulle lösa sig mycket lättare och naturligare i en kontinuerlig och varaktig gudstjänstgemenskap. Visst behövs här uppgifter som vision, ledning och uppföljning, men jag tänker att det blir lättare och naturligare till i ett veckoligt möte.
Alltså – min tanke är att det är bra och lätt och mycket vunnet att hela församlingen möts till gudstjänst på söndag. Alltid. Anden vill få fylla en hel kropp med liv… Nu är det snart pingst!
Jag tar upp någon tråd, så får vi se var det hamnar. Tankarna har jag haft länge, men just nu är det en liten bloggy-rad som satte fart på det igen.
Först detta med förhållandet mellan anställda och ideella i församlingarna. Det finns en bild från Örby som beskriver både förändringen till fler anställda, och längtan vidare. Det går ganska fort att anställa om ekonomin tillåter, men samtidigt förändras församlingen. De uppgifter som sköttes ideelt tidigare blir nu utförda av en anställd, en professionell.
Det är bra med professionella människor, ett inflöde av kunskap och idéer. Men när frukten ser ut att bli minskat ideellt engagemang, så är jag fundersam över hur bra det var. Med professionlalisering av församlingslivet inträder en distans, tänker jag. Man måste vara utbildad för att kunna utföra helt normala församlingslivsuppgifter.
Ja, jag ser en uppenbar risk att församlingarna är för mycket profession och tjänstemannamässiga. Till det gränsar också risken för att man slår sig till ro och blir ”konsument” i kyrkbänken. Sedan kan man predika hur mycket som helst om Andens gåvor till församlingen. ”Jaha, Andens gåvor ja. De kommer nog till expeditionen med Posten till veckan då.”
För vad är det som gör att det inte är mer församlingsliv som kommer ut av den otroligt stora personalbudget som t ex Svenska kyrkan har? Det kan man fråga sig, och det har både andliga och andra svar. Jag tror t ex det är väldigt lätt att man blir för mycket arbetsplats. Om man t ex ska ha profilkläder – sådär med loggan på – vem ska ha det då? Arbetslaget? Varför inte hela församlingen? Jag tycker inte man ska profilera eller bygga identitet i arbetslaget, utan i församlingen givetvis.
Det ideella arbetet är under press på flera håll i samhället verkar det som. Jag tycker att det hörs från alla typer av föreningar och ”fritids”-sammanhang. Jag talade med en företrädare för facket häromveckan, och hon pekade på detta att när vi tidigare hade frivilligengagemang i församlingarna så var det i ett samhälle där t ex en förälder var hemma med barnen. Arbetslivet och ekonomin var inte på pressad. Man hade mer utrymme både i tid och mentalt att gå in i ideellt arbete. Man hade mer tid. Jag vet inte om detta stämmer.
Hade professionen kunnat vara understödjande till församlingens liv i stället för att ta över, så vore allt gott och väl. Kanske är det vad deltidstjänst i en församling skulle kunna göra. Eller också har man även den biten på ideell basis. Den profession man har i sitt yrkesliv kan tillföra något till församlingslivet. Jag vet inte om det är så bra med deltidstjänster. Församlingen ska fortfarande vara arbetsgivare, och det är ju med rätta en viktig men krävande uppgift. Kanske ska man vara det i så liten utsträckning som möjligt?
För när nu ekonomin dras åt i församlingarna, och tjänster minskas, får man till slut trötta medarbetare som fått mer och mer att upprätthålla i sin tjänst. Då ser jag framför mig hur ett fåtal personer som tyngs i sitt arbete, ska hålla liv och gnista i församlingar som förväntar sig att anställda gör församlingsliv. Dessutom är det ofta ”omöjligt” att förändra något utan en rejäl kraftsamling. Hjulspår är djupa. Förödande.
Och Gud som har gett helig Ande åt alla döpta! Vilken öppning! Men så tror jag ibland att då gäller det att verkligen ta rätt stora steg. Jag tror att det kommer bli svårt, men vägen framåt är gudstjänst i kyrkan. Allt annat är sekundärt. Och då menar jag gudstjänst med delaktighet. Församlingen ska vara där, och därifrån bli sänd med liv till världen. För att sammanfatta det på kyrkspråk. Det innebär en förändrad syn på fastigheter och personal. Kanske ett nytt sätt att växa.
Någonstans anar jag att det ligger en väldig välsignelse och vibrerar för kyrkan i Sverige. Det finns så mycket nedlagt i bra kyrkolokaler, människor med kunskap och kompetens, böneliv och längtan. Det gäller bara att våga låta det ta form.
Ja, det var tankarna såhär långt. Hjälp mig vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om Församling, kyrka, Svenska kyrkan, ideellt arbete, professionalitet, frivillig, frivilligt arbete
Från Bloggy – klipper in det här. Måste tänka länge än mikrobloggsnabbt. Jag sparar tänker i vanlig långsam takt. Snart:
Carl-Henric Jaktlunds mikroblogg tisdag 19 maj
* Framtiden för kyrkorna: färre heltidsanställda, mer ideelllt arbete. Alternativt: folk från egna leden anställs på halv- eller deltid.
Inlägg av carlhenric i förrgår · 3 kommentarer* Gäller det tidningarnas framtid också månne?
Kommentar av twitter/FeliciaSvaeren i förrgår* Hur kom du på det?
Kommentar av wallgren igår ·* @wallgren Hm, vet inte. Logiskt utifrån försämrad ekonomi/minskande församlingar men även utifrån analyser från en del håll att det ideella arbetet minskat i takt med att antalet anställda ökat. Att församlingarna blivit för tjänstemannamässiga helt enkelt, där det mesta arbetet lagt ut på ”entrepenad”, om du förstår vad jag menar.
Sen ser jag en annan vinst i att kunna utmana, kanske anställa på halv- eller deltid: möjligheten att fokusera sitt arbete på specifika saker och inte bli allt-i-allo ökar. Dessutom kan mindre församlingar få ett helt team som kompletterar varandra istället för en eller två anställda.
Vad tror du – är det framtiden? Och är det isf bra eller dåligt, som du ser det?
Kommentar av carlhenric igår
Här är inledningstexten från senaste församlingstidningen i Länghems pastorat ”Himmel och jord”. Dopet är temat. Snart, men inte än, finns den som pdf på pastoratets hemsida.
Dop.
Din djupaste identitet. Det handlar om vem du är.
Ta till exempel den där med hembygd. Det är ju viktigt. En gång grönahögsbo, alltid grönahögsbo kan jag ju säga. Åtminstone tror jag det till dess att jag kommer tillbaka dit på besök – då inser jag att jag inte är det längre. Men någonstans så sitter en känsla kvar…
Så har vi en mängd identiteter. Någon går med gul-svart tröja, speciellt när det varit fotboll i Borås. En annan håller sin bil skinande ren. En tredje ägnar håret trekvart på morgonen, en fjärde gör det inte. Ja, egentligen allt man gör har med identiteten att göra.
Men detta är ju faktiskt bara på ytan. Visst inser man att alla de här grejerna man håller på med bara är ett skydd, en egen skapelse egentligen. Till och med hembygdslängtan…
Jag vill bara påminna om den djupaste identiteten. Den som aldrig går ur – kanske den jag ännu inte fullt ut förstår. Men ändå den identiteten jag helst av allt har. Den är mitt dop. Döpt att höra ihop med den uppståndne och levande Jesus Kristus. Döpt in i tron på syndernas förlåtelse och skapelsens upprättelse. Döpt att ha del av den helige Ande.
Och detta gäller nu alla döpta. Är du döpt? Vad har du då för identitet? I dopbönen hör vi:
…Gud, du skapar genom vatten och Ande ett folk som är förenat med dig i Jesus Kristus…
Alltså har du identiteten att vara förenad med Jesus. Så det är bara att börja resan hem till den identiteten. Och jag lovar, det är bättre än att vara grönahögsbo…
Denna identiteten att vara döpt, att ha löfte om att i tro få ta emot mer och mer av den helige Ande i livet, det är vad församlingen ska söka. Jesus vill få forma oss döpta till sin likhet. Han vill att du ska komma hem till den du innerst inne är skapad att vara. Som den person du är, lik den bild av mänsklighet som ligger i Jesus Kristus. (Ja, läs dessa meningar några gånger till…)
Jesus säger till sina lärjungar att han inte ska lämna dem ensamma. ”Jag ska komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni ska se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen ska ni förstå att jag är i min Fader och ni i mig och jag i er.” (Joh 14:18-20) Detta är ord som man också, och hellre än mina ord, kan läsa några gånger till. De rymmer så mycket av det som Jesus vill förmedla av hur tron är. Han lämnar världen – dör – för att sedan uppstå, och efter himmelsfärden komma tillbaka i den helige Ande, Hjälparen. (Joh 14:16; 26 m fl.)
Alltså lovar han att komma tillbaka och leva i och genom den som döps i vatten och Ande. Det är i och genom dig som är döpt. Det är i och genom församlingen. Och det är upp till oss i församlingarna att ta det på allvar, att försöka förstå och ta till oss det. Framför allt vända oss till Jesus i längtan och öppenhet. Han kommer till sin kyrka i Länghem, Södra Åsarp, Dannike och Månstad. Till oss här och nu. Det är större än att vara grönahögsbo. Men det visste alla ju…
Och jag längtar så efter att vi i förnyad tillbedjan och längtan efter Jesus ska få andas in en ny Andens tid här i församlingarna. Det kan bara börja där, och det kan bara växa där. Det handlar om din djupaste identitet. I dopet i vatten och helig Ande. Ditt dop.
Markus
Kyrkan Tidning och Dagen skriver om att inte alla troende kommer till kyrkan. Men det är väl ändå bra att 57% av de som är troende är där? Det kan ju som Joachim skriver finnas fler aspekter på detta att man inte är med.
Men det är lite att tänka på här tycker jag:
Kyrkan har länge profilerat sig mot de nyandliga, och det i onödan, menar Bengt Wadensjö. För undersökningen visar att de nyandliga hör hemma i kyrkan, säger han, även om de också har egna andliga erfarenheter.
Dels tror jag att det är såklart helt rätt. Trons och kyrkans uppgift handlar om att göra tron begriplig för dem som tar avstånd från allt vad andlig verklighet heter.
Men framför allt handlar det nog om att vara en tolkande gemenskap för dem med andliga erfarenheter. Är det inte så att den kristna gemenskapen har en uppgift att fylla som mottagare av den helige Andes gåvor till. Att ha en öppenhet för andlighet utan sammanhang är ju vanskligt? Det blir ett stort ansvar, och en sorts börda att bära, att tolka och sätta in i sammanhang det man är med om. Här är ju Andens gåvor till församlingen nödvändiga skulle jag säga. Att få en Kristus-koppling till det man är med om. Alltså både en tydlighet i om det är sant och till uppbyggelse, eller om det faktiskt är lögn och vidskepelse som man är utsatt för.
Detta har församlingen i den helige Ande fått redskap för. Det är dags att plocka fram dem kanske? Då kan man också våga lyssna till alla de erfarenheter och berättelser som möter. Pingst längtar vi efter!!!
Och då är det Kristuscentrerade vi blir. Det är en bra profilering. Tro kan man göra i kyrkan, och så kan man gå ut med den tron som ett levande liv, utan rädsla för nyandliga och humanister. Det blir bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Tro, andlighet, kyrkan, den helige Ande, Svenska kyrkan
Centerpartiet vill släppa kyrkopolitiken. Det är lovvärt. Pontus Löfstrand verkar ha drivit detta på Centerns stämma. Minskat kyrkopolitiskt engagemang. Det han efterlyser är i princip FRIMODIG KYRKA. Han efterlyser också
mer mod bland kyrkans folk.- Engagerade i Svenska kyrkan borde säga ifrån mycket mer och inte acceptera att bli tystade på det här sättet. Det får som konsekvens att folk blir uppgivna och ganska slätstrukna i sina uttalanden.
Alltså Frimodig kyrka. Fri från all den tyngd som ligger över med att leva upp till systemet som det är definierat i nuvarande ordning. Jan-Anders bloggar om det. Det ska vara mycket tydligt att de som är valda att leda kyrkan kommer ur dess centrum och mitt. Gudstjänsten. Bra.
Svårare blir det när man ska hitta folk ”utanför” som inte själva hade tänkt att vara med. Om politiska partier måste ”jaga” kandiater för att upprätthålla kontrollen över kyrkan.
Se bara på Karin Perers senaste (och obs att det nu inte är jag som tar upp ämnet):
Det skrämmer mig och visar att vi politiker behövs i kyrkan. Vigselfrågan är faktiskt inte en lärofråga. Det är en praktisk organisationsfråga med starkt folkligt stöd.
Hon vill vara med och hålla ordning på de biskopar som hon anser ”säljer bort vigselrätten”. Om vigselfrågan inte är en lärofråga – hur får man till det? Hon är rädd för en präst- och biskopsstyrd kyrka. Det är jag med, och det är därför församlingen ska värderas upp som minsta enhet, som den plats där ordet tar form och levs. Där kan man också på ett mycket enkelt sätt leva i demokratiska former i och under Andens ledning. Kyrkans folk ska styra kyrkan. Ja.
Läs även andra bloggares åsikter om Kyrka, politik, kyrkoval, frimodig kyrka, centern, andens ledning
